Detta är en sorts fortsättning på ett
blogginlägg jag gjorde i oktober som handlade om att jag efter 10 år utan ätstörning ramlade dit, mitt 6-dagarskrig i september, när jag försökte mig på att använda en diet.
För ett par veckor sedan sökte P4 Kronoberg via sin facebook-sida efter personer som ville berätta om de drabbats av ätstörningar. Jag skickade ett mail och berättade, ytterst kort, om att jag hade ätstörningsproblem under nästan 15 år och att jag nu efter många år inte ser det som något som helst svårt att prata om. Ifall de skulle vilja ha en erfarenhet från den sidan eftersom sedan den dagen jag förstod att jag kommit vidare i livet, hoppades jag att en dag få möjlighet att hjälpa någon annan. Så som jag själv under de allra sista åren med ätstört beteende blev hjälpt av en dagboksnovell skriven av en kvinna med Anorexi. Att det funkade på mig, som led av "den andra" sidan, dvs överätning, var inget problem för det är tankarna omkring en själv som är det centrala och de är likadana. Hur du sen väljer att möta ångesten med beror kanske lite på i vilken miljö du vistas. Själv kommer jag från bondesamhället, där äts mycket mat.
Från det att jag var 25 och uppåt eskalerade problemen jag haft under flera år, det var viktuppgång, nedgång, uppgång, nedgång, försök att passa in, känna sig otillräcklig, och jag insåg det själv när jag var runt 27 att jag behövde hjälp. Jag sökte därför upp den psykriatiska kliniken i Kalmar, där jag då bodde. En ganska svår sak att göra, att gå till psykiatrin och den stigmatisering det innebär. Vid denna tidpunkt höll jag på att träna 6-7 dagar i veckan på det lokala gymet, utöver raska promenader, GI-metod och social självvald isolering förutom besöken på de lokala nattklubarna där jag samlade lappar med telefonnummer jag aldrig ringde("Vem vill ha en sån som mig?").
Överläkaren jag träffade tittade på mig uppeifrån och ner efter att jag berättat att jag mår inte alls bra och att jag varje dag vräkte i mig 10 bananer på en gång: "Men det som är så nyttigt med bananer! Och så vältränad som du är, DET är ingen som helst fara med dig. Hem med dig nu och tänk inte mer på saken."
... Gick hemåt, lite lättad, nu hade ju läkaren sagt att det är faktiskt inget sjukt med mitt beteende. Så himla bra....om bara den där gnagande känslan ville lämna mig om att han nog hade haft fel.
Ett år senare kraschade världen. Såklart. Omväxlande överträning, med extrem mathållning och stress hade lett mig in i en depression. Denna gång hamnade jag dock hos rätt person, en terapeut som med samtal, för att jag skulle få grepp om min förvirrade tillvaro och dåliga självförtroende, och medicin för att bota depressionen. En terapeut som efter ca 2 år tyckte att jag var så bra som jag någonsin kunnat vara. Där har jag varit sedan dess. Ja förutom ovan nämnda 6 dagar i höstas då. Den har jag alltid vetat skulle kunna komma, men man vet aldrig när var och hur och det bästa sättet att möta den är att inte glömma att de dagar när man mår bra och har det gott, att man tänker på varför man har det så, att man sparar lite kraft till de dagar när man måste möta sina inre demoner.
Så idag sänds i lokalradion ett program om ätstörningarna som ökat i Kronobergs län och jag hoppas att min historia kan hjälpa de som mår dåligt, att förstå att de inte är ensamma, att det finns hjälp och stöd att få. Jag vill också få de runt omkring att förstå, att det handlar inte om att lära sig äta kontrollerat, äta mer, äta mindre. Det handlar om att ta hand om själen, sedan följer kroppen liksom med på köpet. Jag hoppas inte eftermälet kommer vara att det är fel på någon av våra inne-dieter, det är säkert bra dieter allihopa, men man ska förstå att man inte löser själsliga problem med en diet. Att lära sig leva med en ätstörning är därför inte helt lätt. Sprit behöver vi inte för att leva, så där kan man bli helnykterist eller lära sig dricka vid enstaka tillfällen(vad vet jag?). Men mat behöver vi få i oss dagligen för att fungera, vi är tvungna att ha en relation till mat och den blir inte helt oproblematisk när den relationen blivit störd.
Alla behöver inte samtalsterapi, en del behöver kognitiv terapi, att lära sig bryta sin negativa tankebana. För mig var det aldrig aktuellt i och med att jag gick i just samtalsterapi. Där sades aldrig ett ord om mat eller ätande. När själen läkts var kroppen frisk och visste precis vad den ville ha och inte ha. Så. Nu har jag berättat min historia och hoppas den kan göra skillnad för, ja om för bara en endaste människa vore det toppen!
.jpg){kind=link}